Hej alla fina!😍
Det känns som evigheter sedan jag skrev om min utveckling med Leo! Det här inlägget skall jag ägna åt att dokumentera vår utveckling så här långt och planer för framtiden, lika mycket som en form av dagbok för mig som att jag vill dela med mig av resan.🥰
Jag började rida Leo för lite mer än ett år sedan. Då gick det månader då jag inte fick honom i stadig form i någon gångart och jag undvek att traggla med det. I somras började jag ta lektioner för en tränare som gav mig värdefulla tips. Under den månaden som gick mellan första och andra träningen fick jag Leo att börja gå i stadig form i skritten utan större problem. I traven sprang han dock mest iväg. Andra (och senaste, tror jag?) träningen, i slutet av sommaren, jobbade vi med traven och kom fram till konceptet att skritta i form och sedan försöka behålla formen i övergången samt avsluta innan det hela blev en dragkamp. Jag fick honom i form några steg, men sedan sprang han igen.
Förra veckan kom jag att tänka på att jag faktiskt inte direkt ridit något ordentligt dressyrpass på flera månader. Jag hade mest joggat lite och gjort lite dressyrjobb på slutet utan att jobba vidare på det, utan större krav. Det tog oss inte framåt. Jag red då ett ordentligt dressyrpass. Skänkelvikningar är det bästa verktyget jag vet när jag skall få en häst att gå i form eftersom det är både lösgörande och samlande samtidigt som du får koll på hästens kropp och märker hur vida den reagerar på de olika hjälperna. Detta fungerar utmärkt på Leo och hjälpte oss mycket. Jag jobbade först i skritt och hade inga höga förväntningar på traven, en kortsida i form vore ett topenpass! Men när jag skrittade gav jag en övertydlig skänkel och Leo började trava. Dessutom jobbade han i form! Jag bröt av och började sedan hoppfullt jobba honom i traven. Efter att ha kollat på träningar för en duktig dressyrryttare på ridskolan hade jag tagit med mig att halvhalter på yttertygeln var mycket användbart. Det hjälpte nu med och jag började med att få till ett tempo i traven där vi inte förlorade energin, men han inte bara sprang iväg, utan att vi kunde arbeta ordentligt.
När vi hade ett bra tempo kunde jag jobba honom längre sträckor i traven utan att det blev en dragkamp. Vi gjorde mycket skänkelvikningar, volter och allmänna kringelikrokar i traven för att få till lösgjordhet, lyhördhet och samling.
Efter en stund kom jag till en viktig insikt jag inte insett tidigare; Jag samlade alldeles för mycket. Även om vi har en bra framåtbjudning kan jag inte bara samla, utan lösgjordheten är viktigare. När detta föll på plats började jag rida lätt för att släppa ner honom i en avslappnad form där samlingsgraden inte behövde vara hög, utan målet var att han skulle jobba avspänt med muskelkoordination. När jag också tänkte mer på min blick samt en rörlig och mjuk, men stadig hand föll det hela på plats. Vi fick nu till en relativt stadig(!!) form i traven och kunde trava flera varv i form! Detta var för mig helt otänkbart när vi påbörjade passet och jag hade börjat tveka på att vi någonsin skulle komma dit. Tänk så snabbt det kan vända med lite beslutsamhet!
Idag red jag återigen ett ordentligt dressyrpass. Temperaturen hade stigit så att det var blötsnö, vilket resulterade i ett något mer begränsat pass på banan där vi höll oss till de upptrampade spåren. Inför detta passet var jag nervös. Tänk om allt bara varit en fantastisk tillfällighet och vi nu skulle vara tillbaka i ruta ett?
I början kändes det motigt. Leo kändes stel, jag hade glömt spöet (som jag brukar använda som en lätt, förtydligande hjälp bakom skänkeln för att få igång bakbenen lite mer) och några byggarbetare vid stallet fick honom att spänna sig ännu mer. Trots det mindes jag så väl känslan från förra veckans pass, så jag fortsatte.
Efter att ha tappat räkningen på antalet gjorda skänkelvikningar, övergångar, volter, tempoväxlingar och halvhalter började det återigen lossna. Vi tränade på att byta varv samt göra övergångar i form och det slutade med en ännu bättre känsla än förra gången! Jag blev tårögd när jag red och blir det nu när jag skriver detta, inte för att några varv i form i sig behöver vara en jättebedrift, men för att det, för oss, är ett stort steg i rätt riktning, som att vi hittat knappar jag trodde var bortglömda för evigt!
Galoppen sitter inte ännu, vilket jag ärligt talat är glad för. Det innebär att vi har ett stort steg till att ta och få uppleva! Just nu blir han gärna väldigt lång i galoppen och har svårt att orka bära upp sig ordentligt. Jag tänker att vi ska bygga upp styrkan med mer skritt samt mer galopparbete. Målet nu är stadig form i alla gångarter före sommaren! Det tvivlar jag inte en sekund på att vi kan klara! Känslan att kunna jogga av honom i en avslappnad form är helt magisk, en helt annan känsla än att snudd på slängtrava med huvudet i vädret. Nu vet jag även att han jobbar rätt med hela kroppen och är avslappnad.
Jag hoppas verkligen att de senaste veckorna har varit lika underbara för er!
Kram Astrid ❤
