Att fatta galoppen – min utveckling på två år

Hejsan!

Jag tänkte att dagens inlägg ska handla om min utveckling från att jag började på ridskolan tills idag❤

Jo, vi börjar med att tänka oss tillbaks i tiden… Vi stannar för två år sedan. Min första lektion på ridskolan fick jag Stef. Jag minns att jag tänkte att han lyssnade så bra på mina hjälper gämfört med schettisen Molle som jag ridit innan. När jag red den lektionen var det två saker jag var osäker på; om jag fattade vänster eller höger galopp och hur man ställde hästen. Nu när jag kollar på en film från den lektionen (kan inte lägga ut den för de i min grupp syns) minns jag att jag även red mycket med munnen. Jag smackade när hästen skulle gå fram minst lika mycket som jag skänklade.

Sedan träffade jag min kompis Maja i fyran och fick veta lite av vad det betydde att rida hästen på tygeln/rida hästen i form. Vi pratade nästan bara om ridningen. Jag läste böcker och försökte verkligen lära mig så mycket jag kunde på lektionerna. Efter två terminer (ett år) kunde jag rida vissa hästar i form någon gång ibland, men det varade inte särskilt länge och jag var fortfarande osäker på lite mer precis hur man skulle göra och jag har märkt när jag kollar på bilder från den här tiden att jag nog främst tänkte på kroken på nacken, då det inte ser ut som att hästarna jag nästan rider i form har särskilt mycket framåtbjudning.

Till nästa hösttermin på ridskolan började jag i en ny grupp. Jag tyckte om den, men låg lite efter nu när de i denna gruppen redan lärt sig tex skänkelvikning och jag inte ens visste vad det var. Jag minns att när min första lektion i den gruppen var slut sa Erica att jag fick fundera på om jag ville vara kvar i denna gruppen eller gå kvar i min gamla grupp, men att jag väl kunde fråga mamma lite om det så jag visste något mer till nästa lektion.

Vid det laget hade jag varit skötare på Grålle ganska länge och fått rida honom lite för snälla Eva, kanske fyra gånger. Det första jag gjorde i bilen på vägen hem var att ringa mamma, berätta vad Erica sagt och be henne följa med till Pukebergstallet å lära mig rida skänkelvikningar på Grålle. Hon sa ja med en gång, så mamma messade Eva och frågade. Det gick jättebra att vi kom och tränade. Eva visade tillochmed lite på Benne. När jag kom till ridskolan torsdagen därpå visste jag hur jag skulle rida skänkelvikningar. Jag klarade det nog någorlunda, men kan inte påstå att de lär ha sett jättebra ut precis.

Några dagar senare kom jag till Pukebergstallet och Eva frågade om jag ville börja rida Grålle för mamma varje vecka!😍🐎 Jag cyklade hem och frågade. Mamma sa genast ja. Snart började jag träna Grålle för henne och red alltså två dagar i veckan – dubbelt så ofta som innan. Och jag kan nog säga utan svårighet att jag även lärde mig så mycket fortare än innan. Jag började få mer och mer förståelse för att rida hästen i form och snart såg resultatet ut såhär:

Jag ”grävde” mycket med skänkeln, min sits var kanske inte den bästa och jag behövde jobba på att få framåtbjudningen som krävdes, men hade enda utvecklats en hel del. Senare, i januari såg det ut såhär:

Jag grävde inte längre lika mycket med skänkeln, men min sits behövde klart förbättras. Så vi jobbade vidare.

I februari fick jag min bästa födelsedagspresent någonsin, nämligen två privatlektioner för på Grålle för Erica och att ta med Grålle till ridskolan. Den var ju på sätt och vis både från mamma och från snälla Eva som lånade ut sin häst och även sin transport.

I början av Maj red jag min första lektion på Grålle för Erica. Det gick såååå bra och jag fick nu mer förståelse för framåtbjudningen, hur viktig den är, plus en massor av mindre detaljer som ska göras för att få ett bättre resultat.

Nu igår red jag Sunshine för Ingrid och fick förståelse för vad det var som hände med hästens kropp när den gick i form, lite hur hästen var uppbyggd mm. Jag fick även veta hur jag skulle rida Sunshine bättre.

Idag ska jag hoppa Sunshine för Pia och jag längtar otroligt mycket till höstterminen och dess tävlingar!😍🐎

Detta var allt för detta långa inlägget även om jag hade så oändligt mycket mer att berätta, så

Nu får du ha det superduperbra och så ses vi snart i ett nytt inlägg 💕

//Astrid🐎

Publicerad av Astrid Tillback

En fjortonårig hästtjej utan egen häst, som tror att allt är möjligt, vars drömmar svävar till de stora arenorna.🤩🐴

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa din webbplats med WordPress.com
Kom igång
%d bloggare gillar detta: